Läs kapitel 1-2 – Fredrik Hjelm

Elin
[ A Day In The Life-The Beatles]

– Vi måste prata om Kalle…
Dagisfröken har tagit mig lite åt sidan. Jag har precis lämnat Kalle och han har som vanligt rusat rakt in på avdelningen utan att säga ”hej då”.
Han har alltid bråttom.
Barnen virvlar runt hennes ben, klänger på henne och alla vill någonting. Det är det sedvanliga morgonkaoset i den alldeles för trånga tamburen på förskolan.
– Som sagt, vi behöver prata med er om Kalle, har du och Maritta tid att komma hit för ett samtal tror du. … helst idag?

Elin ser besvärad ut.
Konstigt, tänker jag. Vad är det här, vad är det frågan om?
Hon fortsätter:
– Vi måste boka en tid så fort som möjligt. Kan ni inte i eftermiddag, så har jag de här tiderna lediga denna vecka.
Hon vecklar upp en liten lapp och visar mig.
Datum. Tider.
Jag säger ingenting, jag ser ingenting. Bara en röra av siffror.
Det säger mig ingenting.
Tankarna virvlar i mitt huvud och i magen börjar någonting otäckt att röra på sig.
Någonstans har jag väntat på det här. Fruktat det här.
Ändå kommer det som en fullständig kalldusch.
Motsägelsefullt, men så är det faktiskt.
Vad är det som händer?
Nu blir jag skiträdd.
Jag förstår att oron syns på mig.
– Du förstår väl att jag blir orolig nu? säger jag.
Jag måste tala om för henne att jag inte kommer att kunna tänka på någonting annat innan vi fått reda ut det här. Vad är det hon vill? Vad har hänt?
Jag stirrar på Elin. Hon förstår. Jag kan se det på henne. Hon har barn själv. Hon har varit i den här situationen förr. Hon vet hur svårt och känsligt sådant här är.
Att bara antyda att det finns ett problem.
Ett problem som har med någons älskade unge att göra.

– Jo, det är klart jag förstår, men nu ska du inte ta för allvarligt på det här.
Ta det lugnt nu, det är ingenting att hetsa upp sig för. Vi vill gärna prata med dig och Maritta om Kalle. Vi tycker det finns anledning att diskutera en del saker som vi kan hjälpa honom med och vill gärna göra det innan vi börjar.
Prata med er, alltså.

– Vi kommer i eftermiddag, direkt efter jobbet, säger jag och går därifrån.
Ut.
Snabbt bort.
Ta mig härifrån.
Zappa.
Byt kanal.
Det känns overkligt och jag vill snabbt tillbaka till fast mark och den vanliga, trygga världen.
Förvirrade tankar dyker upp. Ska jag ta med mig Kalle hem?
Hela stället, som jag tidigare bara förknippat med positiva bilder, känns plötsligt främmande och ogästvänligt.
Kan jag verkligen lämna Kalle hos de här människorna?
Ska vi stanna hemma idag?
Men, nej. Jag bestämmer mig för att det är som vanligt.
Kalle är inte sjuk. Det är inget fel.

Självklart kommer vi redan i eftermiddag, hur fan kunde hon tro något annat, tänker jag när jag sitter i bilen på väg till jobbet.
Men vad är det frågan om? Vad menar hon med “samtal”?
Men visst anar jag vad som ska komma.

Kalle har blivit sämre på att prata. Han har stått stilla och till och med tappat en del i sin utveckling de senaste veckorna. Det har faktiskt varit en märkbar tillbakagång, framförallt språkligt. Det har vi grubblat på ett tag, Maritta och jag.
Vi har pratat mycket om det. Vad kan det bero på? Är det en ”period”?
Barn har ju sina perioder då de tycks stå stilla, sen tar det plötsligt fart igen.
Storebror Wille har också frågat:
– När ska han börja prata ordentligt?
Vi har som sagt funderat, och nu har tydligen också dagis märkt av det. På ett sätt känns det skönt att de är observanta, att man är mån om att hjälpa. Det kan inte vara lätt att påpeka brister eller fel på barnen. Jag avundas dem inte. Alla föräldrar vet hur känslig man är för kritik. Har också tyckt mig se ett bekymrat uttryck hos Elin den senaste tiden. En rynka mellan ögonen som inte brukar vara där. Har funderat en del på vad den där rynkan kan stå för, men inte kopplat ihop den med Kalle.
Kanske har vi sagt något olämpligt?
Slarvat med tiderna kanske?
Missat att baka till föräldrafikat?
Men igen, det är skönt att de är observanta. Men det hjälper föga mot min oro. Inte när de har synpunkter på vår älskade lillebror.

Efter jul har sjukdomsperioderna löst av varandra hemma hos oss.
Förkylningar.
Vinterkräksjuka.
Influensa.
Och efter den, mera snor och hosta.
Kalle krönte det hela med en kraftig astmaattack som krävde akut sjukhusvård. Han fick panik när de tvingade på honom andningsmasken. Upplevelsen på barnakuten var traumatisk, den tog hårt.

Efter den utflykten slutade han sova i sin egen säng. Han blev väldig mammig, han pratade mindre och mindre.
Tystnade.
Han blev liten igen. Han är fortfarande liten, bara 2,5 år, men han har faktiskt varit större när han var yngre. Ett steg tillbaka, kanske flera steg tillbaka. Men gör inte barn så … ibland, väl?

Maritta svarar, som vanligt med andan i halsen, när jag får tag på henne via jobbets mobiltelefon. Hon är på språng mellan hembesöken i sitt distrikt. Jag återberättar ordagrant vad som sagts på dagis.
– Oj då, vad betyder det? Trots att vi talar på en mobiltelefon så hör jag att hon blir oroad. Jag säger att jag inte vet, men att Elin verkar bekymrad.
– Måste vara hans språk, säger Maritta. Det har vi ju också märkt, eller hur?
Jag säger att jag inte vet vad det kan handla om, men att situationen känns obehagligt akut. Varför skulle hon annars vara så angelägen?
Varför skulle hon annars ha förberett sig med flera möjliga datum på en liten handskriven lapp om inte det var något allvarligt?

Maritta blir som vanligt inte lika stressad som jag, hon kan snabbt räkna upp ett antal anledningar till varför dagis vill träffa oss.
Vi enas om att det förmodligen handlar om Kalles språkliga tillbakagång.
– För något annat kan det väl inte vara? Han verkar ju trivas och inte har jag sett att han är elak mot andra? Jag fortsätter att fiska efter svar hos Maritta. Jag vill ha en bekräftelse på att detta inte är något att oroa sig för.

– Det är bra att dagis är observanta, kanske vi kan få hjälp av logoped? Han borde prata bättre än han gör. Jämför med Acke, Lovisa och Daniel. De är bara några månader äldre än Kalle och flera av dem pratar riktigt bra.
– Du ska inte jämföra med andra barn. Dessutom är båda Acke och Daniel sämre motoriskt än vad Kalle är.
Maritta har rätt.
Visst, så är det … och man ska inte jämföra. Men det gör man ju.
Hela tiden.
Det låter så förbannat förståndigt det där.
Jämför inte. Alla är olika. Visst, men alla jämför.
Hela tiden.
Alltid.
****************

Samtal
[Senses Working Overtime-XTC]

Resten av dagen har jag svårt att koncentrera mig.
Tänker.
Funderar.
Spekulerar.
Jag åker tidigt från kontoret. Tar bilen och svänger runt på stan för att distrahera tankarna. Ser vuxna och barn som promenerar. Bekymmerslösa människor. Världen utanför ser ut precis som vanligt fast jag känner på mig att ingenting, någonsin, kommer att bli som vanligt igen.
Vad ska nu komma? Vad ska hända? Det måste ju vara allvarligt när Elin tar ett sådant här initiativ. Oron rör på sig igen någonstans djupt inne i magen.

Det är inte bara Elin som tar emot när vi äntligen sätter oss till bords i personalens fikarum. Även den andra förskoleläraren, Johanna, är med.
De måste vara två! Detta är för jobbigt att ta på egen hand.
Moraliskt stöd.

Elin tar sats och börjar berätta att de tycker sig se att Kalle avskärmar sig från de övriga barnen. Han är inte intresserad av dem, ägnar dem sällan ens en blick. Maritta och jag blir lika förvånade bägge två. Men språket då? Vad det inte hans språkliga utveckling vi skulle prata om? Vi säger det inte, inte än, men vi tittar förvånat på varandra.
Vad är detta?

Elin fortsätter:
– Jag har gjort en handlingsplan som vi vill att ni tittar på. Det går ut på att få Kalle mer motiverad att söka kontakt med de andra.
Hon räcker över ett A4-papper.
Vi är överraskade. Minst sagt. Samtalet har tagit en helt annan vändning än den vi förberett oss på. Här står ingenting om språk. Detta handlar om kontaktproblem, dålig turtagning, ilska och oförmåga till social interaktion.
En massa termer. Turtagning? Vad står det för? Betyder det att han är otålig, undrar jag för mig själv. Jag kan inte läsa det här.
Inte här, inte nu.
– Vad säger ni, kan ni känna igen Kalle i det vi beskriver? frågar Elin?
Fröknarna tittar undrande på oss.
Vi är lika undrande.
Förvirrade.
Förvånade.
Vi har aldrig funderat i sådana banor. Hemma har Kalle alltid sökt kontakt. Både med oss i familjen och med gäster. Vi berättar att Kalle alltid varit mycket intresserad av sin bror och hans kompisar.
Alltid.
Från första början har storebror och allt han företagit sig varit intressant. Mindre barn har vi sällan på besök, de flesta bekanta har äldre barn. Men småbarn brukar väl inte leka med varandra, eller?
– Nä, visserligen inte, säger Elin, men det brukar komma så småningom. Har ni inte lagt märke till detta hemma?
Nej! Vi är båda bestämda på den punkten. Kalle har alltid uppfattats som en mycket lättillgänglig och öppen person. Bekanta brukar påpeka det: “Han är väldigt social”.
Vi har mycket svårt att köpa den bild förskolelärarna målar upp för oss.
Språket då? försöker jag.
– Har ni också märkt att han använder mindre ord nu än förr?
Jo, det hade de också funderat över, men det såg man som ett mindre problem.
– Det finns möjlighet att söka en resursperson åt honom….
Resursperson!
Ordet hänger kvar i luften som ett stort svart moln.
Jag minns inte vem som sa det. Plötsligt bara fanns det där.
Resursperson.
I behov av stöd.
Sjuk.
Omsorg.
Assistent.
Utvecklingsstörd.

Först blir jag rädd. Sen blir jag förbannad.
Visserligen är det dåligt med personal, och har så varit en tid, men om de ska stigmatisera min son för att täcka upp luckor i schemat … då jävlar. Det är min första tanke. Den spontana. Men det kan jag inte tro, vill inte tro det.
Jag har naturligtvis fel. Så är det givetvis inte.
Maritta kan inte hålla sig. I hennes yrkesliv innebär behov av en resursperson att man är sjuk. Man klarar sig inte på egen hand.
– Menar ni att han är sjuk? Vad menar ni egentligen? Ska vi ta honom till en psykolog? Behöver han hjälp?
Hon gråter. Hon är både ledsen, förtvivlad och förbannad.
Men mest besviken.
Besviken på att allt detta kastas ut så här abrupt och brutalt.
– För fan, Elin, vi var här för tre månader sen på utvecklingssamtal, då var allt frid och fröjd. Varför sa du ingenting då?
Elin skruvar på sig, ser olycklig ut.
– Jo, jag hade funderingar på det. Samtidigt tyckte jag det var för tidigt att säga något. Jag ville inte oroa i onödan. Det var inte heller lika påtagligt då.
Jag ville vänta. Alla barn är ju olika.

– Jag tycker inte ni ska ta det här med resursperson så allvarligt. Många barn kan behöva en resurs vid vissa tillfällen. Till exempel är det inte ovanligt att man kan få en resursperson vid en skilsmässa, inflikar Johanna.
Hon har hittills mest suttit tyst, men märker nu att hon måste försöka hjälpa Elin att avdramatisera det hela.

– Kalle är ju en fantastiskt pigg kille, tillägger hon. Han är charmig och älskar att busa med oss i personalen. Han älskar gymnastiken och att vara ute på gården. Sådana här problem kan man träna bort och där kan en resursperson vara till stor hjälp.
– Tycker ni inte att vi ska gå vidare, ska vi inte ta kontakt med
en psykolog, undrar vi?

Det tycker inte fröknarna. Kalle har ju haft en jobbig tid, både med inskolning och med sjukdomar. Han kanske bara behöver lite mera tid.
Det tycker vi också. Det låter rimligt.
Så har det ju verkligen sett ut den senaste tiden.
Skitjobbigt.
Han har haft det jättetufft.
Han kanske bara tar igen sig?
Vi avtalar en ny tid. Nästa gång ska även Birgit, som är förskolans pedagogiska ledare, vara med.
– Gå hem och fundera på det här med resursperson nu, så tar vi kontakt med Birgit. Hon är psykolog och kan mycket om barns utveckling, säger fröknarna.

Vi hämtar Kalle och går hem. Vi passerar genom tambur och över skolgård. Jag ser inte åt de andra människorna som finns där. Vill inte se dem.
Jag tycker det skriker problem om oss där vi går. Jag hoppas innerligt att ingen försöker sig på att tilltala mig. Känner inte alls för det vanliga snacket föräldrar emellan. Orkar inte med något dösnackande om väder och skitiga galonbyxor.
Inte nu.
Vi tittar ner i backen, håller fokus någon meter framför skospetsarna och undviker därmed allas blickar och inviter.
Vi klarar oss hela vägen ut till bilen.
Vi ska åka hem.
Vi ska fundera.

Flashback:
Kalle, 1,5, spexar. Är i centrum.
Kalle sover borta för första gången, han äter middag med sina kusiner, sin bror och barnvaktande farmor och farfar. Kalle har blickarna på sig, han geggar med spagettin. Kusinerna skrattar. Han geggar mera. Alla skrattar. Han är huvudattraktionen och han stormtrivs.

*******************************